Vägskäl
Efter att sjukdomar och förkylningar har härjat i familjen i flera veckor har jag inte fått nästan något arbete gjort = nästintill ingen inkomst. Om jag hade varit anställd hade jag ju kunnat vabba och sjukskriva mig så att jag i alla fått en del av lönen. Det är dock svårt när man inte vill jobba heltid (prioriterar tid med barnen).
Barnen började gå på förskola på halvtid i höstas, vilket har fungerat ganska bra, men det tar också mycket tid att "ta sig dit", det är alltid väldigt segt att göra sig i ordning, klä på sig, komma iväg, passa tider... och jag är nästan alltid själv och ska fixa allting som har med det att göra. Denna vinter när det har varit mycket snö och jag är hemma själv behöver jag ibland börja skotta gården för hand för att jag ska kunna komma ut med bilen. Ibland behöver jag skotta mer under tiden de är på förskolan för att jag ska ta mig ut när jag ska hämta dem sedan, vilket gör att jag använder det som är meningen att vara min arbetstid till snöskottning istället. Jag har inte lärt mig skotta med traktorn än, och det kan jag ju ändå inte gå ut och göra när barnen är hemma.
Samhället är uppbyggt på att man ska jobba mycket och tjäna pengar så att man kan betala avgifter för förskola, tanka sin bil att åka fram och tillbaka med, betala någon som skottar åt en...
Nu när jag har koll på alla utgifter under det här året ser jag väldigt tydligt var pengarna tar vägen. I januari var bilen det som kostade mest, vi hade den inne på service för nästan 10 000 kr och köpte nya däck för 7000 kr, det drar snabbt iväg! Varför kan man inte bara skippa dessa självklara bekvämligheter som man tror innebär livskvalitet för att man tror att de sparar tid? På ett sätt gör det ju det, man fraktar sig snabbare med en bil, men om man tillåter livet att gå lite långsammare behöver man inte frakta sig hit och dit lika mycket. En vän till mig gjorde sig av med bilen och kunde jobba fyra dagar i veckan istället för fem med samma pengar kvar i fickan, så inspirerande tycker jag!
För mig är det svårt att planera mitt arbete eftersom att jag väldigt ofta sköter om allt här hemma, och om något händer så måste jag strunta i jobbet och ta hand om det andra i stället. Det gör så att jag är rädd att ta på mig för mycket jobb så att jag inte hinner klart i tid. För tillfället känns det inte som att förskolan blev den lösningen som jag tänkte mig, även om den är bra (tror inte det finns någon bättre förskola faktiskt). Jag tror inte att det är bättre för barn att gå på förskolan än att vara hemma. Förskolan finns inte till för barnens skull, utan för att föräldrarna ska kunna gå till jobbet. Och tjäna pengar så att man kan känna sig trygg och för att kunna köpa prylar och tjänster. Fastän jag har den här uppfattningen går ju mina barn på förskola. Anledningen till det är att jag och min sambo har delade meningar och vi har kompromissat litegrann, för att så småningom få ett jobb som jag trivs med och som betalar mer än de jobb jag tidigare haft, så att han kan gå ner i arbetstid och vi kan vara mer tillsammans hela familjen.
Men nu undrar jag om jag inte håller på att gå en omväg för att komma dit jag vill.
Överväger att säga upp förskolan och jobba/studera på kvällarna som jag gjorde förut. Nu är det ju skolplikt även för förskoleklass vilket gör mig stressad eftersom att det inte alls är särskilt långt bort för vår snart 4-åring som klart och tydligt säger att han hellre vill vara hemma än att vara på förskolan.
Som jag ser det så finns det ett par fördelar med förskola för vår del, den ena är att barnen oftare smakar på mat när de är på förskolan och sitter i olika bord. Hemma har vi problem med detta som vi försöker jobba med på lite olika sätt, men det har varit ett problem under en längre tid att 4-åringen inte äter nästan något under lunch och middag, något som lillebror nu börjat ta efter.
Den andra fördelen är att de får samspela med andra barn, det kan man ju förstås göra på andra sätt också. Under tiden de var hemma åkte vi ofta på Stor & Liten och träffade andra barn och föräldrar tillsammans, och vi brukade träffa kompisar hemma hos varandra, men det blev svårare när de barnen började på förskola mycket tidigare än oss. Att barn som är hemma inte lär sig lika mycket är inte sant. Det finns mycket att lära sig och uppleva i vardagen!
Jag tänker ofta på varför jag vill de saker som jag vill.
Vill jag ha ett "bra" jobb för att jag vill ha det, eller för att det är det som förväntas att man ska göra? Är det för att ju mer pengar - ju bättre, ju tryggare, ju mer kan jag äga?
Något jag lärt mig och som jag ser överallt är att man aldrig blir nöjd. Man ska klättra på karriärstegen, köpa ett större, nyare hus, ha fler tatueringar, större bröst, bli smalare, ha fler hästar, ha fler barn eller helt enkelt bara ha något annat. Är det för att det ska se fint ut på instagram?
Ibland undrar jag om jag bara ska ge upp och hoppa in i ekorrhjulet, men blir trött av bara tanken.
Just nu är jag ju i en klassisk kvinnofälla där jag inte drar in några pengar att tala om, jag får dålig pension och min sambo jobbar mycket. Vet inte vad lösningen kan vara, det som jag trodde var lösningen var inte det, så nu måste jag komma på något nytt!
Känner mig på gränsen till att flytta ut i en stuga i vildmarken någonstans men det skulle vara oansvarigt med tanke på barnen. Tänk om de blir sjuka och jag inte kan ta oss till sjukhuset? Inom loppet av en månad har vi åkt ambulans två gånger, en gång med vad som visade sig vara ett blodsockerfall och den andra gången med lillebrors tredje feberkramp.